Typ förbannad!

Känns som ett slag i magen när man får reda på att en kompis ska få göra och uppleva min högsta dröm! Kul för henne, verkligen! Är väl kanske mest besviken, besviken på mig själv att jag inte har visat riktigt vad jag kan, för om jag hade det, hade jag kanske fått uppleva min dröm nu. Och det mesta hänger på min ''sjukdom'' eftersom jag får anfall typ varje gång jag stressar så är jag kanske inte så attraktiv på den marknaden. Det känns verkligen som att ingen vill ha med mig att göra, eller låt mig formulera mig rätt. Ingen vill jobba med mig i stora projekt eftersom jag inte tål stress och knappt motgångar. Hade jag inte varit sjuk, hade jag tålt stress och hade jag fått medicin kanske jag hade fått uppfylla min största dröm. Men nej då, jag ska sitta här hemma och gråta för att jag inte kan göra allt som alla andra kan. Men så den här kompisen, varför hon? Jag vet att jag kan bättre än henne. Jag har det som krävs för den här drömmen. Men nej, ingen tänker på mig eftersom jag är sjuk. Lilla sjuka Elin. När ska hon få hjälp? När ska hon kunna leva som andra? Antagligen aldrig!

Därför blir jag så trött på sjukvården och psykiatrin i Sverige. Det tar flera månader för dom för att något ska hända. Som jag skrev i förra inlägget så ringde mamma till Bup. Då var det akut. Och ja dom skulle höra av sig. men hör dom av sig? NEJ!? Och när jag väl är där? Får man hjälp? NEEEEJ!!!! Så nu är jag extra taggad för att ringa dit i morgon. Hoppas för övrigt att jag mår bra i morgon så jag kan gå till skolan. Just nu känns det inte så bra, meeeen det är ju en hel natt att bli frisk på!